Oh herreguuud, vilken eftermiddag!

Det var nämligen såhär att jag glömde min kamera på bion i lördags och när jag gick dit idag för att fråga om dom hittat den så skakade dom bara på huvudet. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde efter det och jag var livrädd att berätta för mamma och pappa men jag var ju såklart tvungen. De blev arga, vilket var förståligt, men de var inte så farligt som jag trodde. Jag och mamma åkte sedan till polisen för att anmäla det och när jag är på polisstationen får jag ett samtal om att min kamera är i tryggt förvar! Då grät jag ännu mer, glädjetårar denna gång såklart.

 

Jag är så sjuuuukt klantig och dum men på nått jävla vänster löser sig allt ändå.